Vitmakt | Jag är inte rasist, men...

Tillbaka till "Jag är inte rasist, men..."

7) Invandringen kostar enormt mycket pengar Enligt regeringens budgetförslag ska migrationspolitiken, dvs. kostnaderna för mottagandet av asylsökande till Sverige, kosta 4.4 miljarder kronor år 2003. Till detta tillkommer 2.4 miljarder för integrationspolitiken, dvs. åtgärder för att skapa likvärdiga möjligheter till bland annat boende och arbete för flyktingar och invandrare. Det direkta kostnaderna för flyktingmottagandet och integrationspolitiken är således ca 6.8 miljarder kronor. Detta kan jämföras med kostnaderna för totalförsvaret som är 44.7 miljarder, eller med godiskonsumtionen i landet som brukar sluta på 8-9 miljarder kronor varje år. Vi äter således mer lakrits, kokosbollar och sega råttor än vad vi satsar på flyktingmottagandet. Att beräkna "kostnaderna" för olika grupper i samhället är inte oproblematiskt. Alla "kostar" vi pengar i vissa perioder av livet medan vi bidrar med skatt vid andra tillfällen. Skolbarnet som är sju år gammalt "kostar" i skolgång, folktandvård och hälsovård, för att peka på några exempel, medan den vuxna yrkeskvinnan eller yrkesmannen i 40-årsåldern troligen betalar mer skatt än vad hon eller han just då "kostar" samhället. Hela vårt demokratiska välfärdssamhälle bygger på denna grundidé om en rättvis fördelning. Därför blir det både ologiskt och i grunden en attack mot idén om allas lika rättigheter och skyldigheter att peka ut en grupp, exempelvis ensamstående mammor, arbetslösa norrlänningar, sjuåringar som går till tandläkaren eller invandrare och beräkna kostnaderna för dem. Att försöka spela ut olika befolkningsgrupper mot varandra är ett av de vanligaste greppen som främlingsfientliga partier tar till. Argument som; "flyktingar får bidrag medan pensionärer inte har råd att köpa mjölk" återkommer ständigt. Genom att spela på egoism, rädsla och avundsjuka försöker främlingsfientliga partier vinna röster. Även om man ska vara försiktig med att dela in befolkningen i olika grupper och beräkna hur mycket de bidrar med, respektive kostar, har det gjorts en del sådan forskning. Och resultaten visar att invandringen är lönsam, eller mycket lönsam. Åtminstone så länge som invandrarna får jobb. Många flyktingar och invandrare är i den ålder att de kan börja arbeta direkt och ofta är de redan utbildade. En kostnad som Sverige därmed "slipper". All forskning visar att invandringen till Sverige på 1960- och 1970-talet var en mycket bra ekonomisk affär. Invandrarna spelade en viktig roll för Sveriges gynnsamma ekonomiska utveckling till ett av världens rikaste länder. På 1980-talet och framför allt på 1990-talet började invandrare få det allt svårare att komma in på arbetsmarknaden, dels på grund av lågkonjunkturer, dels på grund av ökad diskriminering. Och med en ökad arbetslöshet bland invandrarna började siffrorna plana ut. Under 1980-talet bidrog invandrare med ungefär lika mycket till den offentliga sektorn som de tog i anspråk. Sedan 1990-talet har den sk "inkomsteffekten" för invandrare varit negativ. Det som kostar är således inte invandringen i sig utan de mekanismer, diskriminering och annat, som utestänger en del av befolkningen från arbetsmarknaden. Professor Jan Ekberg vid Växjö Universitet har räknat ut att om invandrare skulle få jobb i samma utsträckning som sverigefödda skulle bruttonationalprodukten öka med 1 till 2 procent, vilket i pengar innebär mellan 20 och 30 miljarder kronor, dvs. ungefär lika mycket som kostnaderna för barnbidrag eller pensioner. De flesta ekonomer är idag överens om att Sverige kommer att behöva en stor arbetskraftsinvandring de närmaste åren. Sveriges befolkning är för liten och alltför många kommer att gå i pension samtidigt om några år. Det behövs helt enkelt fler människor som kan arbeta på våra sjukhus, fabriker, skolor och kontor. Enligt statliga utredningar och undersökningar från både fackföreningen LO och arbetsgivarna i organisationen svenskt Näringsliv kommer Sverige att behöva flera hundra tusen invandrare de närmaste tio, tjugo åren. Återigen, precis som på 1960- och 1970-talet, är det invandrarna som är den resurs som av många förväntas rädda den svenska ekonomin. Gellert Tamas Mer om fördomar.