Vitmakt | Jag är inte rasist, men...

Tillbaka till "Jag är inte rasist, men..."

Invandrare Begreppet invandrare brukar användas för att beteckna de som är födda utanför Sveriges gränser, eller inte är svenska medborgare, och är permanent bosatta i Sverige. Det är oftast så begreppet invandrare används i offentlig statistik, bland annat av Statistiska Centralbyrån, SCB. Enligt den senaste statistiken från SCB (31 december 2001) är 11.5 procent av Sveriges befolkning, eller 1.027.974 personer av sammanlagt 8.909.128 invånare, utrikes födda. Ibland pratar man också om andra generationens invandrare, dvs. barn som är födda i Sverige men som har en eller två föräldrar som är födda utanför Sverige. Enligt samma statistik från SCB består denna grupp av 837.595 personer. Det innebär att en av fyra svenskar, närmare två miljoner människor, kan beskrivas som invandrare eller andra generationens invandrare. De senaste åren har begreppet invandrare kritiserats och ifrågasatts allt mer. Kritikerna menar att det finns flera problem med detta ord. För det första likställs begreppet invandrare ofta med problem. Medieforskaren Ylva Brune har visat att tidningar och radio ofta beskriver invandrare i samband med brottslighet. Trots att en överväldigande majoritet av invandrarna inte har begått några brottsliga handlingar är artiklar om kriminalitet det vanligaste eller näst vanligaste ämnesområdet i artiklar som handlar om invandrare. I media framställs invandrare i huvudsak antingen som hjälplösa offer - eller som ett hot. Också generella samhällsproblem; som arbetslöshet, boendesegregation och ungdomsbrottslighet, skildras och tolkas i etniska termer i form av invandrare och svenskar. Det andra problemet med begreppet invandrare är att det medvetet och omedvetet bidrar till en uppdelning av samhället i ett "vi och dom", svenskar och invandrare. Det som är annorlunda, främmande och exotiskt beskrivs ofta slentrianmässigt som något som tillhör "dom" invandrarna, medan ordning, disciplin och framgång blir något som tillhör "oss", svenskarna. "Dom" beskrivs som beskrivs som personer som "vi" måste ställa krav på, i allt från att lära sig svenska till "svenska normer" eftersom "dom", invandrarna, inte själva klarar av att inse detta. Och här uppstår de verkliga problemen, menar kritikerna. En grundförutsättning för rasismens idéer är just uppdelningen i ett "vi" och "dom". Uppdelningen i "svenskar" och "invandrare" sätter inte bara gränser utan får också dessa gränser att framstå som fasta och oföränderliga. Enligt den officiella statistiken är en invandrare alltid invandrare och en svensk alltid svensk. Men är det så? Och går invandrarskapet dessutom i arv till de s.k. andragenerationsinvandrarna? Dessutom säger denna uppdelning i svenskar och invandrare inte speciellt mycket om någon av de påstådda grupperna. Bland de mer än en miljon invånare som är födda utanför Sveriges gränser finns allt från välutbildade läkare från Bagdad, som har studerat på USA:s bästa universitet, till män från små byar i norra Finland som endast har genomgått en sjuårig grundskola. Det finns unga tjejer från Budapest, äldre män från Teheran, kvinnor från Mogadishu, för att bara nämna några av hundratals exempel. Skillnaderna inom gruppen invandrare är så stora att definitionen i sig blir både meningslös och intetsägande. Det enda som "invandrare" har gemensamt är att de inte är födda innanför Sveriges gränser. De mer än 800.000 s.k. andragenerationsinvandrarna har inte ens detta gemensamt, de är alla födda och uppvuxna i Sverige. Det går inte att säga att alla svenskar - oavsett var de är uppvuxna, vad de studerar, vilket arbete de har, eller var de bor - är en homogen grupp där alla är likadana. Lika lite kan man hävda att alla invandrare är likadana. Den etniska identiteten är endast en av en mängd identiteter som vi alla har. Vi identifierar oss alla som; man, kvinna, banktjänsteman, stockholmare, homosexuell eller fotbollsspelare, för att nämna några exempel. Att då välja ut den etniska identiteten, eller snarare födelseorten som det avgörande kriteriet för att definiera en enskild person, eller grupp, blir både missvisande och konstigt. Ett ytterligare problem är att begreppet invandrare allt oftare - både i media och i vardagsspråket - används för att beteckna en social snarare än en etnisk tillhörighet. Det finns en ofta omedveten skiljelinje som får oss att beskriva den som har ett "lyckat" liv som svensk, medan den som är "misslyckad" förblir invandrare. Fotbollspelare som Zlatan Ibrahimovic eller Henke Larsson, kulturarbetare som Cornelis Vreeswijk eller offentliga personer som drottning Silvia blir sällan omskrivna som invandrare av media. Men om en tonårig kille med exakt samma bakgrund som Zlatan krossar en fönsterruta, stjäl en mobiltelefon eller rånar någon i centrala Malmö, anser många att det är helt befogat att påpeka att gärningsmannen har invandrarbakgrund. Det som vi tror är en etnisk definition blir i själva verket en social definition och därmed blir begreppet och ordet invandrare liktydigt med problem. Många som hör ordet invandrare ser framför sig den mytiska schablonbilden av en svartmuskig man som slår sin fru och barn, en outbildad kvinna med sjal eller tonåringen från förorten med pistol i byxlinningen. Begreppet "invandrare" har skapar så många associationer och reaktioner att det inte längre är ett neutralt, beskrivande ord. Eller för att citera webbsajten www.sverige mot rasism.nu "Sammantaget kan man poängtera att termerna invandrare, invandrarkvinnor och invandrarungdomar inte är neutrala benämningar. De är ofta ett centralt inslag i den utestängning och diskriminering som drabbar människor som har invandrat i Sverige." Gellert Tamas