Vitmakt | Jag är inte rasist, men...

Tillbaka till "Jag är inte rasist, men..."

Rasism Rasism är ett omdiskuterat begrepp, men med rasism menas i vardagsspråk vanligtvis föreställningen att mänskligheten består av olika raser, som skiljer sig utseendemässigt vad gäller exempelvis hudfärg och kroppsbyggnad, och att dessa raser har olika värde, från högt till lågt. Denna sk biologiska rasism växte fram under 1400-talets politiska och maktmässiga förändringar när Europas kolonialmakter la under sig stora områden i Afrika och Asien. För att rättfärdiga sina erövringar, det som ofta kallas imperialism, utvecklades teorier om att den vita "rasen" var överlägsen svarta, amerikanska indianer och asiater. De vita påstods stå överst på en utvecklingsstege och därmed ha en rätt att härska över de lägre stående folkslagen, eller handla med dem som slavar. På 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades den sk vetenskapliga rasismen, byggd på den biologiska rasismens tankar som man nu försökte ge en vetenskaplig prägel och bekräftelse. Den vetenskapliga rasismen blev framför allt populär i USA, England och de skandinaviska länderna. I Sverige grundades världens första rasbiologiska forskningsinstitut i Uppsala 1921. Här mättes och vägdes tusentals skallar och kranier, vars skillnader enligt dåtidens forskare på ett "objektivt" sätt skulle bevisa att biologiska och fysiska kännetecken, som exempelvis skallens storlek, också innebar skillnader i intelligens. Precis som den biologiska rasismen rangordnade också den vetenskapliga rasismen människor från högt till lågt, där vita, blonda européer påstods stå högst på utvecklingsstegen. Det tyska nazistpartiet var ett av flera partier som hämtade sina tankar om den tyska "rasens" överlägsenhet och "övermänniskornas" rätt att härska över "lägre stående" raser, som t ex judar och ryssar, från den vetenskapliga rasismen. I den vetenskapliga rasismen och rasbiologiska tänkandet ingick också föreställningen att man med biologins hjälp skulle kunna skapa sundare människor och ett bättre samhälle. Med utgångspunkt i dessa tankegångar införde Sverige 1934 en lag om tvångssteriliseringar för att förhindra "mindervärdig avkomma" och för en "sanering av den svenska folkstammen". De personer, bland annat psykiskt sjuka, som inte ansågs duga som föräldrar steriliserades. Redan på 1930-talet avfärdade många forskare den vetenskapliga rasismen som rent nonsens och i början på 1940-talet konstaterade till och med chefen för det rasbiologiska institutet i Uppsala, Gunnar Dahlberg, att olikheter i "kultur, språk och livsföring…bottna ej i olika raskaraktärer". Efter andra världskrigets slut och nazisternas försök att genom förintelsen döda Europas judar och romer, samt homosexuella och andra grupper som ansågs mindre värda, hade den vetenskapliga rasismen och rasbiologin i stort sett spelat ut sin roll som trovärdig vetenskap. Det nybildade FN påbörjade genom UNESCO ett stort forskningsprojekt under 1950-talet där världens främsta forskare samlades för att sammanfatta kunskapen om olika "raser". Trots att människor har synbart yttre skillnader, som hår- och hudfärg, visade den nya forskningen att dessa olikheter inte spelar någon påtaglig roll. I praktiken är det därför meningslöst att prata om olika raser. Genom antagandet av FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948 slogs det fast att alla människor har lika värde. Men de som menade att mänskligheten består av olika grupper med olika värde fann snabbt nya argument. Begreppet ras ersattes av kultur. I stället för att tala om skilda raser byggde den nya ideologin på kulturbegreppet. Kulturer påstods befinna sig i olika utvecklingsstadier, vissa var primitiva, andra högre utvecklade, varav följde att de senare skulle äga företräde. Denna sk kulturrasism blev vanlig några årtionden efter andra världskriget. Precis som den biologiska rasismen och den vetenskapliga rasismen placerade kulturrasismen den "vita kulturen" högst på den påstådda utvecklingssstegen. På 1980-talet började kulturrasismen kritiseras allt mer vilket ledde till att de ursprungliga kulturrasistiska tankegångarna började överges till förmån för ett nytt tänkande som ibland har kallats kulturfundamentalism, ibland för kulturrasism. I kulturfundamentalisternas värld ansågs alla kulturer vara lika mycket värda. Ingen kultur var bättre än den andra, däremot borde olika kulturer inte blandas, eftersom detta automatiskt påstods leda till konflikter. En person från kultur A kan helt enkelt inte leva sida vid sida med en person från kultur B. Kulturfundamentalisterna, eller kulturrasisterna, påstår att problemet är själva umgänget mellan människor med olikheter. De påstår att det endast finns en möjlighet att leva i fred: total assimilering, alla måste bli så lika varandra som någonsin möjligt vad gäller språk, seder och tänkesätt. Kulturfundamentalisterna hävdar därför att man bör undvika all invandring - för invandrarnas eget bästa. Problemet finns inte hos dem som förtrycker, föraktar eller diskriminerar, utan hos de minoriteter som genom sin "annorlundahet" provocera fram en närmast lagbunden konflikt mellan olika grupper. Dessa tankegångar återfinns hos de flesta av Europas främlingsfientliga eller högerpopulistiska partier, från Ny demokrati i Sverige på det tidiga 1990-talet, via Frankrikes Le Pen och Österrikes Haider till dagens Sverigedemokrater. De kräver alla att invandringen ska stoppas med motiveringar som exempelvis: "muslimer är för olika svenskar för att kunna anpassa sig". Samma argument går igen när politiker hotar med att "snart måste alla skolbarn vända sig mot Mecka" (ett citat från Vivianne Franzén, ny demokratis dåvarande partiledare). Problemet med de kulturrasistiska eller kulturfundamentalistiska tankegångarna är att de ser kultur som något statiskt. De flesta inser att exempelvis begreppet svensk kultur är föränderligt. Det som anses som svenskt idag är inte detsamma som ansågs som svenskt för 50 år sedan. Idag finns det pizzerior i varenda liten ort, de flesta ungdomar bär jeans, de flesta ser det som självklart att sitta på utomhusserveringar och dricka "cafe latte", säga du till varandra och hälsa genom att ge varandra en stor kram. På universiteten finns det lika många kvinnor som män och när ett barn föds är det självklart att pappan finns med vid förlossningen. Allt detta var helt främmande för 50 år sedan. Då bestod en typisk "svensk" hälsning av ett fast handslag, ungdomar var klädda i hatt och kostym, kvinnornas plikt ansågs vara att ta hand om hus och barn och om en man hade krävt att få närvara vid sitt barns födelse hade han troligtvis antingen betraktats som sinnessjuk eller som en snuskgubbe. Alla kulturer, precis som de enskilda människor som varje grupp består av, förändras. De invandrare som kommer till Sverige påverkas och förändras, på samma sätt som de som är födda i Sverige påverkas och förändras av invandringen. Men kulturrasister och kulturfundamentalister förnekar att kulturer befinner sig i en ständig rörelse, att kulturer påverkas, förändras och omformas. Tvärt om ser de kultur som något statiskt och oföränderligt, som inte kan ändras över tiden. Svenskhet är det samma idag, igår och i morgon. Genom att betrakta kulturer som fastslagna och oföränderliga, närmast biologiskt betingade och dömda att hamna i konflikt med varandra, närmar sig kulturrasister och kulturfundamentalister den rasbiologiska tanken. Därmed blir också talet om olika kulturer och kulturella skillnader som inte går att förena på många sätt en omskrivning för i grunden rasbiologiska tankegångar, med den skillnaden att begreppet ras har ersatts av begreppet kultur. Läs mer: www.sverigemotrasism.nu Gellert Tamas