 |
Yttrandefrihet på Internet
Frågan om yttrandefrihet har aldrig varit så problematisk som den är idag, skriver Anders Mildner.
Trots att mediautbudet i Sverige är stort, så är det nästan alltid samma nyheter som presenteras överallt. Orsaken är dels att det råder en samstämmighet i branschen om vad som är viktigt att bevaka, men också att det finns en politisk grundsyn som delas av i stort sett alla journalister.
En rad åsikter har därför filtrerats bort från nyhetsbruset eftersom journalisterna (eller deras företags ägare) inte gillar dem.
Denna rensning av icke önskvärda åsikter är rutin på alla medieföretag: rasistiska insändare hamnar till exempel direkt i tidningarnas papperskorgar. Resultatet är att de medier som påverkar och styr samhällsdebatten endast innehåller en etablerad form av ”sanningar”, inget annat. Eftersom bara vissa röster på detta sätt blir hörda skulle man kunna säga att den svenska yttrandefriheten existerar i teorin, men inte riktigt i praktiken.
Systemet, filtreringen, har fungerat alldeles utmärkt fram tills för några år sedan. För med Internet har alla de grupper som tidigare hindrats för att delta i det offentliga samtalet plötsligt fått en chans att göra sina röster hörda.
Nätets globala infrastruktur gör det svårt för både den inhemska mediefiltreringen och den nationella lagstiftningen att sätta emot – det går inte längre att ingripa mot det man inte gillar, knappt ens om det är olagligt. Idag vet vi ju inte ens med säkerhet vilket lands lag som ska gälla om en svensk medborgare sprider olagligheter via en amerikansk server.
Men Internet har också skapat en ny kultur, och här frodas – inte särskilt förvånande – en annan syn på innebörden av yttrandefrihet.
Jan Axelssons undergroundhem Flashback har sedan starten 1995 haft runt sex miljoner besökare. Visionen är att informationsflödet på Internet ska vara helt fritt och att människor ska kunna ta del av vilka åsikter som helst för att på så sätt skapa sig en egen uppfattning.
Sedan någon månad tillbaka saknar dock Jan Axelsson Internetaccess – ingen nätoperatör vill längre ha med honom eller Flashback att göra. Det har visat sig att det inte är någon bra idé att göra affärer med provocerande webcommunities – det skrämmer bort andra kunder som inte vill synas i sammanhang som kan uppfattas som kontroversiella.
Flashbacks webbhotell hyste en brokig samling människor: alla från nazister till anarkister har haft webbsidor under flashbackdomänen. Under ett års tid kunde man till exempel hitta Radio Islams hemsida här. Ahmed Rahmi lyckades inte få ut sin propaganda hos andra Internetleverantörer och vände sig till Flashback.
v
Det material som låg på Flashback eller som länkades från Flashbacksidorna kunde sägas om inte hota, så i alla fall störa det etablerade samhället och dess värderingar. Och i takt med att Flashback-gemenskapen växte så ökade även inflytandet. Liknande utveckling går att se inom andra alternativa communities världen över.
Men det etablerade samhället svarar naturligtvis på hot.
Det talas ibland om att en censurtrend nu är på väg att sprida sig på Internet. Det intressanta är att Internetoperatörerna, precis som i fallet med Flashback, alltid endast verkar ha affärsmässiga skäl för att strypa informationen.
Men det finns ju också moraliska anledningar för att vilja hindra till exempel nazister från att föra fram sin propaganda. Det är av just sådana skäl som media historiskt sett har filtrerat bort åsikter. Tidigare har också journalisterna klarat sig undan en debatt om detta eftersom enigheten i kåren varit så stor.
Idag är det dock mycket svårare att undgå kärnfrågan, nämligen om vi är beredda att byta frihet mot moral. Genom att stoppa oönskade åsikter i press, radio, teve eller på Internet är det nämligen precis detta vi gör: vi låter den dagsaktuella moralen gå före det fria ordet. Idag gäller inskränkningen nazisterna, men vad händer imorgon?
Vad gör vi om Internetoperatörerna om några år finner att det också är dålig business att ha socialister som kunder? Miljöaktivister? Veganer? Det är inte särskilt svårt att komma på en rad grupper som mycket väl skulle kunna uppfattas som stötande för stora företag.
Och om vi trots allt stödjer denna ”moraliska” utveckling – blir det inte då väldigt svårt att ha några åsikter om de 20 diktaturer som har totalförbjudit Internet i sina länder? Eller om Milosevics agerande under valnatten den 24 september, då den serbiska regimens tekniker kapade oppositionens hemsidor och ströp deras tillgång till e-post?
Frågan om yttrandefrihet har aldrig varit så problematisk som den är idag. Just därför är det så viktigt att den diskuteras.
Anders Mildner
Januari 2001
| |
